Ja, då var sjukskrivningen ett faktum. Efter många veckors "självplågande" på jobbet fick jag äntligen tummen ur och ringde vårdcentralen i onsdags. Jag har verkligen försökt med allt dessförinnan, gått hos sjukgymnast och gjort övningar som jag fått av densamme, jag har fått låna en TENS, köpt nya (dyra!) BH:ar som ska stötta upp ryggen osv - men ingenting har hjälpt. Pga. av detta har både Kenneth och min barnmorska sagt till mig ett bra tag att jag måste ringa vårdcentralen, men jag är ju ganska envis av mig så har skjutit upp det i flera veckor. I onsdags kände jag dock att nu var det nog, nu fungerade det inte längre. Smärtan är verkligen outhärdlig på jobbet och det är så surt med tanke på att jag knappt känner av den när jag är hemma (får den lika snabbt hemma dock men skillnaden är ju att jag kan vila ryggen och lägga mig ner så fort jag känner att den är på G och på så sätt kan jag stoppa den innan smärtan kulminerar). Med tanke på det så känns det inte riktigt hållbart att fortsätta slita på jobbet. Precis som min barnmorska säger så ska jag ju faktiskt klara av en förlossning och därefter amma vår lill* bebis i x antal månader, så jag måste tänka på mig själv och ta hand om ryggen så jag klarar av det. Hon säger även att det inte är någon som tackar mig ifall jag knäcker mig själv och det har hon förstås rätt i. Så med detta i tankarna ringde jag vårdcentralen i onsdags men de hade slut på tider så sjuksköterskan jag pratade med uppmanade mig att ringa dagen efter, i torsdags, redan 07:45 (telefontiden börjar egentligen först 08:00!). Hon frågade också om mina symtom och jag berättade utförligt om hur symtomen yttrar sig och vilka åtgärder jag tagit på egen hand. Men hur som helst, jag gjorde som sköterskan rådde mig och ringde vårdcentralen 07:45 i torsdags och fick tid 15:00 samma dag. Det passade perfekt med tanke på att de hade influensavaccin drop in 15:00-17:00 som jag ändå tänkte gå på. Jag vet inte om jag har nämnt här i bloggen men försökte ta influensavaccinet för drygt en månad sedan, men fick svaret att vaccinet var slut i hela Sverige och skulle komma in igen i början av december, dvs i v. 49. Så tiden som jag fick passade ju perfekt med tanke på detta.

 

Jag fick träffa en läkare som hade läst sjuksköterskans anteckningar och det var egentligen inget snack om saken. Läkaren tog anamnes och sedan var det mer han som "övertalade" mig om att låta honom sjukskriva mig - eftersom han märkte att det tog emot lite för mig att erkänna för mig själv att jag faktiskt inte klarar av att jobba längre. Har haft väldigt höga krav på mig själv i mer eller mindre hela mitt liv, så sjukskrivning har aldrig känts som alternativ för mig och jag trodde ärligt talat att jag skulle klara av att jobba fram till BF mer eller mindre. Nu fungerar ju inte det och det är ju bara för mig att acceptera, utan att klanka ner på mig själv för mycket. Så nu, fr.o.m. måndag som sagt (vecka 32 i graviditeten) så får jag gå hemma och bara rå om mig själv och njuta av den här sista delen av graviditeten. Läkaren ville sjukskriva mig direkt, dvs. från och med i torsdags, men lyckades övertala honom att skriva från och med måndag så jag skulle hinna lämna över mina arbetsuppgifter ordenligt innan jag gick hem. Det gick han såklart med på så det kändes bra. Blev alltså sjukskriven 100 % direkt och ända fram tills bebis kommer. Känns både bra och dåligt. Dåligt pga. av anledningarna jag nämnt ovan men bra som i en lättnadskänsla - är otroligt skönt att slippa pressa kroppen och slippa ha så otroligt ont varje dag. Så nu när jag har förlikat mig med tanken (och hunnit smälta detta lite) måste jag erkänna att jag tror att det kommer att bli väldigt bra det här. Visst, tiden kommer kanske inte att gå lika fort som den har gjort hittills men samtidigt så tycker jag att hela graviditeten bara har swischat förbi, så det ska nästan bli skönt att tiden ska gå lite långsammare. Så nu ska jag gå hemma och njuta av livet som gravid och mamma-to-be <3 <3 <3 

 

Innan jag avslutar det här inlägget så måste jag ju skriva några rader om sista dagen på jobbet. Var en väldigt annorlunda dag, kändes surrealistiskt att veta att "när jag går hem härifrån idag så kommer jag inte komma tillbaka på åtminstone ett år". Trivs ju väldigt bra på jobbet så det är klart att det känns konstigt att inte få träffa jobbarkompisarna varje dag. Dessutom var det en fullspäckad dag, full av möten - både för min egen del och för kollegornas - så dagen gick verkligen i ett. Hade ingen riktig förmiddagsfika och lunchen åt jag med Kenneth på sjukhuset så på eftermiddagen var första gången som hela gänget samlades för dagen. Sedan var det fullt upp efter det och det slutade med att jag fick jobba över 1,5 timmar bara för att hinna avsluta allt - gick hem från jobbet sist av alla en fredag (det hör inte till vanligheterna då några på jobbet brukar börja någon timma senare än mig och på så sätt sitta kvar någon timma längre än vad jag gör). Väl hemma åt vi räksoppa och såg Idolfinalen, ett väldigt mysigt slut på en minst sagt annorlunda dag <3