Ja, jag sållar mig till mängden av bloggande mammor och publicerar en liten förlossningsberättelse jag också :) Så roligt att gå tillbaka och läsa om några år tänker jag, när man har glömt bort det mesta. Så, här kommer den:

 

Det började med att vattnet gick vid 19-tiden på kvällen den 9 februari, BF + 2 eller 40 + 1 om man så vill. Jag hade varit igång hela dagen, först hade jag och Ludde tagit en långpromenad i det fina vädret och sedan hade jag och min kära make varit och gjort ett tillväxtultraljud på specialförlossningen i Borås. Om ni har följt min blogg sedan graviditeten så kanske ni minns att jag var lite smått orolig över att gå över tiden för mycket och på så sätt få en för stor bebis för min lilla kropp, det var anledningen till att jag ville göra ett sk. TUL. Min barnmorska och hennes chef tyckte inte att min oro var skäl nog för att göra det, så därför fick jag istället en tid på specialförlossningen för detta vilket var väldigt uppskattat. Efter vi hade varit där åt jag och Kenneth på Subway och sedan åkte vi direkt till Alingsås Lasarett och hälsade på min morfar som dessvärre ramlat och skadat sig väldigt illa kvällen innan. Just hans fall gjorde ju att hela söndagskvällen och natten blev lite orolig för vår del, vi var med honom på akuten på kvällen mm, vilket resulterade i inte allt för många timmars sömn natten till måndag och därmed var ju jag lite sliten och trött på måndagen (så visst var det typiskt att vattnet skulle gå just den dagen ;)). Men i vilket fall som helst - back to the story!

 

När vi kom hem på kvällen (vid ca 18) efter vår ganska omfattande dagsutflykt slängde jag mig i soffan medan Kenneth började så smått planera middagsmat. Vid det laget kände jag lite molande värk som kom och gick men inget mer än så. Vi hade planerat en myskväll framför en film i soffan med en lite lyxigare middag till men vi kom inte så långt. Vattnet gick nämligen vid ett toalettbesök vid sjutiden, men det visste jag inte då. När jag hade kissat klart och skulle resa mig så kände jag att det knäppte till i magen, precis som en hylla satt över en annan hylla och ramlade ner på den. Eftersom jag satt på toaletten så märkte jag att det började sippra lite mellan benen men det var inget "vattenfall" på det sättet man har hört andra mammor beskriva sin vattenavgång, så jag var inte alls säker på att det var vattnet som gick. Jag ropade i vilket fall på Kenneth och sa att "Nu hände det något!" Han frågade "Vad då?!" och jag vet att jag svarade någonting i stil med "Jag vet inte vad, men jag har inte varit med om det tidgare och det kändes konstigt!". Precis innan jag gick på toaletten så skrev jag med en tjej i vår föräldragrupp på Messenger och när jag var klar på toaletten och beskrev vad som precis hade hänt så skrev hon att jag skulle ringa förlossningen direkt vilket jag då gjorde. Jag förklarade vad som hade hänt och de sa att min beskrivning stämde in på en typisk vattenavgång - det här med själva "knäppandet" var tydligen ett specifikt tecken. Barnmorskan som jag pratade med frågade om jag hade värkar men det hade jag ju inte, men hon ville ändå att jag skulle komma in för att konstatera den eventuella vattenavgången. Om ingenting mer skulle hända inom tre dygn så skulle de nämligen sätta igång mig i så fall, eftersom man inte får gå för länge efter dess att vattnet hade gått. Jag frågade om jag behövde skynda mig in, men det behövde jag inte - men hon ville att jag skulle komma in under kvällen i vilket fall som helst. Jag tänkte fortfarande inte att det var något skarpt läge, så vi hade inte direkt bråttom in till förlossningen. Vi tog det lilla lugna och började packa i ordning det sista i förlossningsväskan, ringde till mina föräldrar och sa att vi skulle åka in för att kolla om vattnet hade gått - de skulle nämligen passa vår hund Ludde under tiden. En timme efter att vattnet hade gått, vid 20:00, var vi fortfarande på hemmaplan men då kände jag första riktiga värken och sa till Kenneth att "nu åker vi". Det tog la ca tio minuter till innan vi satt i bilen och fem minuter senare lämnade vi Ludde hos mina föräldrar som bor nära oss. Fortfarande inga fler värkar så vi var helt lugna och hade fortfarande inga tankar på att det kunde vara igång "på riktigt". När Kenneth sprang in med Ludde till min föräldrar så ringde jag Kenneths pappa och sa att vi skulle åka in för en koll. När jag hade lagt på med Stig och vi hade påbörjat vår färd till Borås, så kom andra värken och den gjorde ONT. Då började vi klocka värkarna och de var regelbundna på direkten med tre-fyra minuters mellanrum. Då förstod vi att "nu händer det". Värkarna gjorde riktigt ont och för varje värk så tror jag att Kenneth körde liiite fortare, hihi. När vi närmade oss kände jag helt plötsligt att jag behövde gå på toaletten och göra "stora A". Det har vi ju båda hört ska vara en indikation att bebis verkligen var på väg så då blev vi lite stressade båda två ;)

 

 

 

 

Vi kom fram till Borås ca 20:50 och blev hänvisade in i ett undersökningsrum där det snabbt konstaterades att vattnet hade gått (nu hade den där forsen kommit och jag var helt dyblöt hela jag), att jag var öppen 4 cm och att livmodertappen var 1 cm lång och mjuk. Vid 20:58 blev vi inskrivna på förlossningen och fick komma in på vårt fina förlossningsrum, som hade ett stort och fint badkar precis som jag önskat i förlossningsbrevet. Jag fick däremot inte använda det för barnmorskan, då händelseförloppet gick alldeles för fort. Vid 22:00 var jag redan öppen 8-9 cm och livmodertappen var utplånad. Man ska tydligen öppna sig ca 1 cm i timmen, men icke-sa-nicke! Barnmorskan förklarade att när man öppnar sig så snabbt som jag hade gjort så gör värkarna betydligt ondare än om det får ta sin tid för då hinner kroppen vänja sig vid smärtan på ett annat sätt. Det lät som hon visste vad hon talade om för vid det här laget hade jag extremt ont, värkarna kom tätt och jag kramphöll masken med lustgasen under värktopparna. Lustgasen hjälpte en del, men inget nämnvärt egentligen. Därför bestämde jag mig (under Kenneths inrådan) för att jag ville ha en EDA, trots att jag hade tänkt försöka klara mig utan det. Men det gjorde lite för ont helt enkelt och dessutom sa Kenneth att det till och med kunde vara nyttigt för mig om förlossningen stannade av lite. Om man öppnar sig för fort - precis som jag hade gjort - finns nämligen risken att man spricker mycket eftersom kroppen inte har hunnit anpassa sig - det är att föredra att det får ta lite tid så att man hinner tänjas ut "därnere". Så eftersom till och med Kenneth föreslog och tyckte att jag skulle ta en EDA så var valet ganska lätt i slutändan ändå. De kallade på narkosläkaren strax efter 22:00 och han kom ganska snabbt, jag skulle väl tro att han redan hade lagt den vid 22:30. Kände ingenting av nålsticket och klarade av att ligga still trots väldigt onda värkar, så det gick jättebra. Nästan omedelbart så kände jag att värkarna gjorde mindre ont - vilken befrielse! Kort därefter kände jag knappt av dem alls, förutom i min högra skinka men det gjorde inte alls ont - det bara drog lite i skinkan. Kändes jätteskönt att jag faktiskt kände av dem, man har ju hört att vissa försvinner värkarna helt på och då blir det svårt att veta när man ska krysta i utdrivningsskedet. Vid 22:39 mådde jag helt plötsligt hur bra som helst! Jag hade inte ont utan kunde sitta och skämta med Kenneth och vår trevliga barnmorska helt obehindrat. 

 

 

 

Timmarna som kom därefter gick väldigt fort och jag mådde toppen! Enda biverkningen från EDA:n var att det pirrade och kittlades i kroppen men jag tyckte på något vänster att de var "skönt" så trots att det fanns hjälp att få emot detta så tyckte jag att det inte behövdes. Vid en tidpunkt började jag även frysa en hel del, så jag vet att barnmorskan gav mig en filt och stod och värmde mig genom att dra händerna upp och ner längs mina sidor. Själva förloppet stannade mycket riktigt av efter EDA:n och det tog många timmar innan jag öppnade mig den sista cm. Lite av kanten var fortfarande kvar längs ena sidan av livmodertappen och den ville dem skulle försvinna helt innan det var dags för krystvärkarna. Det gjorde mig inget alls att det drog ut på tiden. Under de kommande timmarna fick jag testa lite olika ställningar för att få ner bebis ännu längre - fick bland annat sitta och gunga på en medicinboll som jag sett andra blivande mammor göra på diverse förlossningsfilmer osv. Kändes roligt att ha gjort det, speciellt nu när jag inte fick chansen att bada! Trots att händelseförloppet stod nästintill still i några timmar så lämnade barnmorskan knappt rummet, vilket kändes jätteskönt. En av anledningarna till att hon var kvar (förutom att det verkade vara ganska lugnt i stort på förlossningen) var att vi gång på gång tappade lill*ns puls. Jag vet inte hur många elektroder som barnmorskan försökte få fast i vår bebis lilla huvud - det var nog 15 gånger eller fler som hon försökte. Hon hade aldrig varit med om att de hade lossnat så som det gjorde nu och vad om ursäkt gång på gång. Hon tog till och med in en mer rutinerad kollega som också testade men den lossnade lika fort. Det slutade med att vi fick ha en dosa på min mage i vilket fall som helst som kände bebis puls, för det fungerade helt enkelt inte med elektroderna. Dosan på magen var dock osäker den med för vid flera tillfällen fick den in min puls och då trodde barnmorskan att det var bebis puls som gick ner och då blev det lite pådrag varje gång. Vid ett tillfälle kom till och med läkaren in när vi tappade pulsen på lill*n och då blinkade det varningslampor i både mitt och Kenneths huvud. Han vet ju att läkaren ALDRIG kommer in om allting är i sin ordning så vi blev lite rädda (eller framförallt Kenneth - jag tänkte inte så mycket på det som tur var).  

 

 

 

 

När klockan var 01:45 var jag öppen 10 cm och en halvtimme senare, dvs 02:15, så var även det sista av kanten på livmodertappen helt borta. Klockan 03:00 så sa min barnmorska att det var dags att krysta och 03:05 hade jag min första krystvärk. Jag kan inte säga hur många krystvärkar jag hade tills dess att bebis kom ut som vissa kan, men det kändes som att det gick väldigt fort från och med att jag började krysta/ta i på allvar tills dess att bebis var ute, men det kanske bara upplevdes så för mig? Jag vet iallafall att jag började bli väldigt trött vid den här tiden och sa gång på gång, "jag orkar inte" och en annan välanvänd fras var "jag måste bajsa först, det kommer inte att gå annars!" Det kändes nämligen som jag var så förstoppad så att bebis aldrig skulle ha möjlighet att komma ut annars - det fanns inte en chans i min värld! Jag upplevde det som om det var bajs i vägen som behövde komma ut eftersom jag hade varit hård i magen de sista dagarna innan förlossningen. Men detta var givetvis helt obefogat, det stämde inte alls, så jag skäms nästan lite för detta nu i efterhand..! Jag växlade alltså mellan att säga att jag var trött och att jag måste bajsa om och om igen, det måste ha varit tjatigt för barnmorskan och undersköterskan att höra de två meningarna stup i kvarten. Jag minns också att jag blev väldigt frusterad för att de inte trodde mig, jag ville att de skulle ta mina farhågor på allvar men de visste väl att det inte fanns någon sanning i det jag sa och därför tog de ingen notis om mina rop på hjälp. Eftersom jag var extremt trött med tanke på hur min uppladdning sett ut, dålig sömn och ingen mat osv, så trodde jag inte att jag skulle orka med att få ut bebis - jag trodde det skulle dröja många timmar till innan bebis var ute. Så det, tillsammans med det faktumet att det kändes som om bebis inte skulle kunna komma ut rätt väg överhuvudtaget - så tyckte jag just då att de borde hjälpa mig genom att göra ett kejsarsnitt MEN så helt plötsligt så ropade barnmorskan att "nu kommer din bebis!" och strax därefter var Alfred ute!

 

Barnmorskan sa i efterhand att hon ett tag funderade på om det var dags att ta till ett kejsarsnitt med tanke på mina "rop på hjälp" men eftersom hon såg att utvecklingen gick framåt, bebis kom längre och längre ner hela tiden osv. så visste hon ju att det skulle gå bra. Anledningen till att hon började undra var att jag i mitt förlossningsbrev hade skrivit att jag var väldigt rädd för att "de inte skulle ta mig på allvar", men som tur var hade jag även lagt till att Kenneth kan se skillnad på om det är skarpt läge eller inte. Vid något tillfälle så hade faktiskt barnmorskan tittat frågande på Kenneth (utan att jag uppfattade det såklart) med andemeningen - "ska vi lyssna på henne och avbryta?" men Kenneth hade skakat på huvudet och mimat att vi skulle fortsätta som vi gjorde vilket jag nu så här i efterhand är EXTREMT GLAD att han gjorde. Mycket riktigt, han känner mig bättre än vad jag själv gör och visste att jag bara sa att jag inte orkade mer i stundens hetta - han visste att jag egentligen hade många krafter kvar vilket jag också hade. Men jag trodde som sagt att det skulle ta måånga timmar till när jag sa detta, trots att både Kenneth och barnmorskan sa att det skulle det inte alls göra - att det var på G nu - så trodde jag inte på dem. Jag blev även arg och irriterad på min älskade Knet vid något tillfälle när han satt för nära mig och var "för på" så jag minns att jag putte bort honom men strax därefter blev jag ledsen och sa att han skulle komma tillbaka. Jag gjorde ju bara som jag gjorde för att jag ville att han skulle hålla med mig om ett ev. kejsarsnitt men han sa bara hela tiden att jag var så duktig, att jag visste orkade, att jag var så stark osv och även om det är fantastiskt att ha en sån stöttning (han var verkligen fantastisk rakt i genom hela förlossningen) så var ju det INTE vad jag ville höra just då ;)

 

 

 

 

Men hursomhelst. 45 minuter efter att jag fick börja krysta så ropade barnmorskan som sagt att det var dags och kort därefter hörde jag bara "det kommer en hand först!!" eller något i den stilen. En krystvärk senare var Alfred ute och det tog bara några sekunder innan han började skrika för full hals. Det var ett bevis på att han mådde bra och lyckan var total, minst sagt. All smärta som jag känt under timmarna innan var som bortblåsta och jag kände mig genast hur pigg som helst - tröttheten var försvunnen och ersatt med ett lyckorus utan dess like. Jag frågade Kenneth var det blev och han tittade på mig med världens lyckligaste ögon och sa lika lyckligt "det är en pojke". Kort därefter fick jag upp vår son på bröstet och den känslan går inte att beskriva. Mitt livs lyckligaste ögonblick, en helt otroligt underbar känsla. Alfred (som då ännu var namnlös) tittade upp på mig det första han gjorde och vi tittade rakt in i varandras ögon. Det kändes som om han iakttog mig nyfiket och undrade vem jag var, han vek inte av med blicken en tum. Så redan från start var han pigg och nyfiken. Kort därefter bajsade han ner hela mig med svart beck - barnmorskan sa att hon aldrig hade sett så mycket bajs i hela sitt liv. Jag konstaterade snabbt att det var "pappas pojk" - det rådde ingen tvekan om vem som var pappa helt enkelt ;) Kenneth försökte tvätta rent både Alfred och mig men är ju otroligt svårt att tvätta bort becket, så helt lyckades han inte. I samma veva kom första leendet, ett riktigt stort leende och sedan kom det flera stycken under tiden han låg på min mage. Barnmorskan och sköterskan var helt chockade, de sa att det ofta dröjer ett bra tag innan bebisen ens öppnar ögonen efter en förlossning för att de är vana vid mörker inne i magen och tycker det är alldeles för ljust "på utsidan" men Alfred låg och kikade konstant och dessutom så log han flera gånger, jätteovanligt enligt dem men desto roligare för oss <3

 

 

 

 

När Alfred låg på min mage och så passade barnmorskan på att sy mig. Trots att Alfred kom med handen först (Stålmannen-style) så hade jag inte spruckit alls - varken framåt eller bakåt som barnmorskan uttryckte sig - men jag hade fått en liten, ytlig bristning (ett litet skrapsår i ena kanten beskrev dem det som) och där ville barnmorskan sätta ett till två stygn. Eftersom att just spricka var min absolut största farhåga inför förlossningen så hade jag skrivit i mitt förlossningsbrev att de skulle vara extremt noga - var det på gränsen till att det behövdes sys så skulle de göra det och de skulle ta god tid på sig och göra det noggrant. Jag sa även detta till henne när hon skulle börja sy och bad henne sy hellre något stygn för mycket än något stygn för lite. Som tur var hade barnmorskan läst mitt brev noga, detta hade blivit tydligt flera gånger under kvällen/natten, och hon sa att hon skulle göra det så noggrant och bra som hon bara kunde. Det slutade med fem stygn, de två som hon tänkt sätta från början och sedan sydde hon fast dem genom att sy tre stygn över dem "tillbaka" så att säga - bara för att göra det extra ordentligt. Jag kan också lugna alla er som läser min blogg och fortfarande väntar på er bebis att stygnen kändes inte alls! Inte överhuvdtaget! Jag hade läst innan att just att bli sydd skulle göra fruktansvärt ont och nästan vara värre än förlossningen. Detta stämde alltså inte in på mig för fem öre men jag antar att det är olika för alla :)

 

När jag var sydd och klar avlägsnade sig både barnmorskan och undersköterskan som varit med oss under kvällen och vi lämnades ensamma med vår älskade bebis. Tröttheten började komma tillbaka för min del men jag kunde ändå inte sova. Bara låg och tittade på vår skatt som var så otroligt fin. Har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv och det vill inte säga lite det! Kenneth var också trött och den stackarn hade ingen säng att ligga och vila i som jag (även om den var ganska obekväm så kunde jag ju sträcka ut mig ordentligt) utan han fick sätta ihop två stolar för att komma någorlunda till ro. Han lyckades i och för sig somna i den obekväma ställningen så han måste varit väldigt utmattad. Några timmar senare kom de in med frukost till oss, den ack så efterlängtade - och tillika obligatoriska - brickan med den svenska flaggan på. Det var en väldigt speciell och mäktig känsla, nu var vi verkligen föräldrar på riktigt! På brickan fanns även ett sött litet kort där det stod "Grattis till er pojke" och en cd-skiva som hette "Toner för livet". Frukosten bestod av fyra jättegoda mackor, två med ljust bröd och två med grovt bröd samt kaffe och juice till oss båda. Vi fick god tid på oss att njuta av vår måltid sedan kom det en ny sköterska in för att väga och mäta vår vackra pojke. Det visade sig att han var lång, längre än både Kenneth och jag själv vid födseln, 51 cm närmare bestämt. Han vägde 3155 gram och hans huvud var 33 cm i omkrets. Övriga kontroller var utan anmärkning, han mådde helt enkelt som den prins han var! När han var färdigmätt och klar sa dem att vi eventuellt behövde vänta ett tag till på rummet för att det var så fullt på BB, men bara några minuter efter att de hade sagt det så kom de och hämtade oss. Klockan var då 08:52 och vi hade således varit föräldrar i nästan exakt fem timmar, helt galet! Vi blev eskorterade av undersköterskan som tagit emot oss kvällen innan, hon hade hunnit åka hem över natten för att sova och jobbade nu ett dagspass. Lite kul att avsluta äventyret med samma person som det började. Hon var jättegullig precis som all annan personal vi träffade på förlossningen. Hon körde min rullstol där jag satt med Alfred i knäet och Kenneth stackarn fick bära alla våra väskor, ytterkläder och skor. I hissen upp till BB stannade sköterskan oss och sa till Kenneth att ta upp kameran, då upptäckte hon att Alfred hade knäppt sina händer - så himla gulligt så det var vi givetvis tvungna att föreviga på kort. Hon lämnade sedan av oss på BB och man kan väl säga att det var där som det några timmar senare sjönk in vad vi precis hade varit med om. Men det är en annan historia ;)

 

 

För att sammanfatta kort; Jag är extremt nöjd med hur min förlossning utvecklade sig - jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om att det skulle gå så bra! Jag hade förberett mig på en outhärdlig smärta och en riktig långkörare till förlossning - trodde det skulle ta två dygn eller liknande eftersom jag var förstföderska. Men från dess att jag fick första värken tills dess att Alfred var ute tog det inte ens åtta timmar! 07:53 för att vara exakt! Från dess att jag blev inskriven på förlossningen tog det mindre än sju timmar och då stannade det till och med av lite i och med EDA:n. Helt galet, hade jag inte tagit den så hade Alfred troligtvis fått fira sin födelsedag den 9 februari istället för den 10:de ;) Jag har inte alls blivit avskräckt från att föda fler barn, tvärtom! Jag tyckte det var en fantastiskt häftig känsla - jag kände mig urstark, ungefär som stålmannens syster :) Det är otroligt vad kvinnokroppen klarar av egentligen. Längtar redan tills att få göra om det - om det blir så att vi har ynnesten att få ett litet syskon till Alfred vill säga. Det får framtiden utvisa. Just nu är jag bara överlycklig över att vi har fått världens finaste son, en helt perfekt liten pojke, och kommer att njuta av detta faktum under resten av mitt liv <3 <3 <3 Nu - fler bilder!